Hej!

Denna novellen är från ett tsunami skolarbete, men jag tänkte att jag kunnde lägga ut den här också.

Dagen började som alla andra dagar i thailand-helt underbart!

Jag gick upp och åt frukost med min familj, och sedan gick vi ner till stranden. Klockan var då runt 10:20.

Om 5 minuter skulle mitt liv förändras totalt. Först drog sig vattnet tillbaka ca 100 meter, och alla undrade vad som hände.

Sedan kom vågen med en väldigt hög fart. Pappa skrek spring ett antal gånger, men jag stod som förstenad, tills femte ropet då jag kunde uppfatta vad han sa. Jag har aldrig sprungit så snabbt. Dock kom vattnet i kapp mig, och jag slängdes hit och dit. Jag kom under en massa bråte, och jag trodde att jag skulle dö. Jag vet inte hur länge jag satt fast fär, men det kändes som en hel oänlighet. Det jag kommer ihåg att jag tänkte var: Ååh, nej, jag kommer dö! Varför inte jag en till chans?

Sedan på något konstigt sätt kom jag upp till ytan. Jag drog förbi en palm som jag lyckades få tag i. När det inte kom fler vågor kom en pickup och körde mig till ett sjukhus några kilometer därifrån. Jag hade stora djupa sår på benen, jag hade brutit handleden och jag hade några sår i ansiktet. Jag låg på sjukhuset i 3 dagar. Fjärde dagen gick jag ut för att ta lite friskluft. Det var nog då som jag faktiskt förstod hur illa det var. Då hörde jag en bekant röst. Det var mamma!

Lyckan jag kände var så stor att den inte går att beskriva med ord. Hon kramade mig jättelänge, och jag tror hon grät av lycka, vilket jag också gjorde. Jag frågade var pappa och mina syskon var. Mina två småsyskon hade klarat sig, men inte utan skador. Min lillasyster hade knäckt nyckelbenet, och min lillebror var ganska sårig. Pappa hade inte klarat sig.

Mamma hade sett hans kropp flyta förbi när hon satt i en palm. Hon försökte plocka upp honom, men orkade inte hålla kvar honom. Själv hade mamma klarat sig utan större skador. Vi flögs hem med av dem sista flygen med skadade turister. Pappa kom hem från det vi alla upplevt som paradiset, på tidiga sommaren. Han blev begravd i hans barndomsby. Tiden efter hemkomsten var jobbig. Min lillasyster låg länge på sjukhuset efter att dem upptäckt en blodförgiftning. När hon väl skrevs ut mådde hon mycket bättre. Tsunamin och alla svårigheter hade svetsat oss samman. Nu uppskattar jag all tid jag har med min familj, och jag vet att livet är oerhört roligt, men att allt kan krossas på en enda sekund.

//Isabelle