Hej!

Denna novellen är från ett tsunami skolarbete, men jag tänkte att jag kunnde lägga ut den här också.

Dagen började som alla andra dagar i thailand-helt underbart!

Jag gick upp och åt frukost med min familj, och sedan gick vi ner till stranden. Klockan var då runt 10:20.

Om 5 minuter skulle mitt liv förändras totalt. Först drog sig vattnet tillbaka ca 100 meter, och alla undrade vad som hände.

Sedan kom vågen med en väldigt hög fart. Pappa skrek spring ett antal gånger, men jag stod som förstenad, tills femte ropet då jag kunde uppfatta vad han sa. Jag har aldrig sprungit så snabbt. Dock kom vattnet i kapp mig, och jag slängdes hit och dit. Jag kom under en massa bråte, och jag trodde att jag skulle dö. Jag vet inte hur länge jag satt fast fär, men det kändes som en hel oänlighet. Det jag kommer ihåg att jag tänkte var: Ååh, nej, jag kommer dö! Varför inte jag en till chans?

Sedan på något konstigt sätt kom jag upp till ytan. Jag drog förbi en palm som jag lyckades få tag i. När det inte kom fler vågor kom en pickup och körde mig till ett sjukhus några kilometer därifrån. Jag hade stora djupa sår på benen, jag hade brutit handleden och jag hade några sår i ansiktet. Jag låg på sjukhuset i 3 dagar. Fjärde dagen gick jag ut för att ta lite friskluft. Det var nog då som jag faktiskt förstod hur illa det var. Då hörde jag en bekant röst. Det var mamma!

Lyckan jag kände var så stor att den inte går att beskriva med ord. Hon kramade mig jättelänge, och jag tror hon grät av lycka, vilket jag också gjorde. Jag frågade var pappa och mina syskon var. Mina två småsyskon hade klarat sig, men inte utan skador. Min lillasyster hade knäckt nyckelbenet, och min lillebror var ganska sårig. Pappa hade inte klarat sig.

Mamma hade sett hans kropp flyta förbi när hon satt i en palm. Hon försökte plocka upp honom, men orkade inte hålla kvar honom. Själv hade mamma klarat sig utan större skador. Vi flögs hem med av dem sista flygen med skadade turister. Pappa kom hem från det vi alla upplevt som paradiset, på tidiga sommaren. Han blev begravd i hans barndomsby. Tiden efter hemkomsten var jobbig. Min lillasyster låg länge på sjukhuset efter att dem upptäckt en blodförgiftning. När hon väl skrevs ut mådde hon mycket bättre. Tsunamin och alla svårigheter hade svetsat oss samman. Nu uppskattar jag all tid jag har med min familj, och jag vet att livet är oerhört roligt, men att allt kan krossas på en enda sekund.

//Isabelle

 

saga

18 oktober 2015 15:19

så sant! allt kan förändras så snabbt!
bra skrivet!

http://sant

Isabelle

19 oktober 2015 17:56

Tack! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Orkar inte med bloggplatsen längre så har fixat ny blogg på blogg.se :) Kommer inte ta bort den här, men kommer dock inte skriva nåt mer här.  Kika gärna in på nya blogg istället som du hittar HÄÄÄÄÄR.   Ta hand om er nu och kika ...

Tjo!    Har så sjukt jävla tråkigt atm så kör nån random tag jag hittade på nätet xD   VART VAR DU FÖR 3 TIMMAR SEN? Vilse i skogen... :O   VEM ÄR DU KÄR I? Min pöjk ;):*   HAR DU NÅNSIN ÄTIT EN KRITA? Jaa och det är fan asgott!   ...

Heey!    Idag ska jag göra något sjukt pinsamt och som jag förmodligen kommer ångra att jag ens la upp xD Jag ska nämligen läsa ur min gamla dagbok!  Jag tror jag började skriva i den här när jag var typ... 10? 11? Något sånt så det kommer bl...

Heeej mina små blåbär!      Yaaas, då har man fyllt år. Igen.  Och det var väl helt okej haha xD Åkte ner till Lund då på fredagen och gick på stan och åt middag då med morsan.  Köpte lite allt möjligt skit och det var mysigt haha. Sen ...

Heej mina små blåbär!    Har haft ett bloggbreak nu haha, men är igång igen^^ Ska bli så sjukt sköt med sportlov nu snart.  Som jag sa någon gång innan så va jag sugen på att färga håret rött haha, well, nej inte längr xD Är extremt sugen på ...