Tjaa

Har tänkt skriva detta inlägget ganska länge nu, så har tagit mig tid nu för jag tror att det kommer bli att ganksa långt inlägg.

Så, detta inläg kommer handla om depression, och detta är bara mina erfarenheter, tankar och åsikter!

En sak som jag inte förstår är varför man ska skämmas över att må dåligt?

Varför dölja det? 

Jag hatar verkligen att det är sådan tabu om att prata om depression, ångest, självmordstankar, självskadebeteende, mm. Det kommer knappast lösa sig om vi fortsätter låtsas om att det inte existerar, som att människor inte kan må psykiskt dåligt. 

Det kan vara vem som helst i din närhet som mår dåligt, men är rädd för att prata om det för man vet inte hur personerna runt om kring en ska reagera, (självupplevd upplevelse) och det kan vara VEM SOM HELST, din morsa, din bästa kompis, din brosa, hon som alltid går förbi dig på jobbet eller han som alltid är själv i skolan. 

Det värsta du nånsin kan säga till en deprimerad person är;

Men du kan ju inte må dåligt. Du har ju allt, så ryck upp dig lite nu va. 

Alltså, om du på riktigt tror att det kommer göra nån som helst nytta för den deprimerade så ligger din iq förmodligen på typ 12.  

Väldigt många är oförstående när det kommer till psykiska sjukdomar och tror att det är saker man kan tänka bort, men det är väl för fan självklart att det inte är så enkelt?

Jag föreslår att vi tar alla som uppvisar en förnedrande och total fucking oförstående attityd mot psykisk ohälsa och så ger vi dem lsd och skickar ut dem ensamma i skogen så kanske dem fattar hur det är när ens eget psyke vänder sig emot en. Bra idee right? :D 

Det värsta för mig var (och är) att inte bli tagen på allvar. Det va faktiskt snäppet värre en själva depressionen, bara jag tänker tillbaka på det vill jag bara slå allt och alla runt omkring mig, gråta och skrika.

Det värsta jag fick höra var:

Men du, du har kläder på kroppen, du har tak över huvet och du har mat för dagen. 

Jamen lever vi ett nått jävla u-land eller? Nej det gör vi inte, inte än iallafall.  

Här har vi då behovstrappan. 

Och eftersom vi inte bor i typ Afrika så är det svårt och klara sig på bara första "trappsteget".

För mig har det blivit bättre, men det är fan inte pga av psyktanten jag tvingades gå till, eller det milda antidepressiva jag fick, jag mådde bättre pga av mina nya polare jag fick genom min deppighet, det va dem som fick mig sluta känna mig som inget, och eftersom dem kände/känner som jag så lyfter man upp varandra från all skit om ni vet vad jag menar.

Men alltså, nu när jag mår bättre, känns det som att jag har blivit klokare som människa (ja det låter sjukt) för att jag vet hur det känns och jag har lättare att förstå personer som är deprimerade. 

Jag vet att jag kommer bli deprimerad igen och att detta förmodligen bara var nån liten början, och vem vet, nästa gång jag blir det kanske jag går lite längre än vad jag gjorde den gången vid sjön i oktober...

Detta blev nog ett ganska osammanhängande inlägg, men whatever jag orkar inte hålla på och fixa massa. xD

Heyy

Jahapp, då börjar fredagsdeppen lätta litegranna. Haha det är lite som attni har fredagsmys, festar eller bara tar det chill, så har jag fredagsdepp.:(

Haha den här dagen har verkligen varit skit. Började med att jag försov mig och jag vaknade i precis det ögonblicket när det är ca 2 minuter till bussen kommer. Suck. Så fick be morsan komma och hämta mig och så fick hon köra mig till skolan -.-

Och nu får man tydligen inte vara inne på rasten längre, vilket SUGER. 

Fick inte nått gjort på lektionen heller för att jag hade inget att göra, och jag tror kanske jag råkade slänga uppgiften om Romeo och Julia vi fick för typ 1 månad sen och som läraren sen bara har glömt bort. -.-

Kids, gör inte som jag.

Sen så är jag ju lite av en forever alone, (ingen gillar mig :p) så jag gick typ in på toan och cuttade mig för allt kändes skit och jag orkade inte med nåt. En av dem värsta sakerna som finns är när du bara vill böla men du kan inte för att du är bland folk. Hatar det.

Haha sen så fick jag ta nån jävla diskussion med nån lärare för att jag *host* råkade räcka fuck you till några 8-åringar som gick och tjallade då ja xD

Men fyfan asså, jag hatar verkligen uppkäftiga småungar som tror att dem äger världen och kan göra vad dem vill. Jag kunde bara inte hålla det inne, plus att jag mådde skit då, vilket jag gör hela tiden, men det var lite värre då.

Fick fan anstränga mig för att inte börja skratta för hela situation var så jävla absurd. xD

Yupp, sen läste jag nån självmordsguide eller nåt. Sen åkte jag hem och det kändes lite bättre men fortfarande skit iaf.

Välkommen till mitt deprimerande liv! :D

Ritade lite idag också:  

Vilken gillar ni mest? :P

Lawl detta är lätt min nya favoritlåt, ralaterar som fan till den och texten är lixom så sann. 

Tjaa

Tisdag idag:P Vilket betyder matte för mig-.- Men seriöst, den nya matteläraren är lite fucked up enligt mig.

(inget illa menat  )

Han lixom tror att vi ligger på universitetsnivå och vi ska göra typ 1 kapitel på en vecka. 

OCH jag vet att man inte ska döma på utseendet, srsly är det nån som inte gör det? Lite iallafall? Nehepp...

Det här med att vara 2,10 lång kan vara lite problematiskt. Haha man tittar upp i taket när man ska snacka med honom xD

Okej, jag ska sluta snacka om han nu.

IMORGON ÄR DET EN VECKA KVAR TILL BRING ME THE HORIZON!!!  Aaaaaahhh jag längtar :D

Ska bli så himla kul^^

Men iallafall hur är det annars med mig då?

Skit. Cuttandet har bara blivit värre. Förmodligen för att det får mig att må bättre få stunden. 

Men det är nice på ett sätt att se blodet sakta rinna och droppa ner golvet. Ja, ni märker ju att jag inte är lite fucked up.

Men whatever, vem fan bryr sig om att jag mår skit? Haha ingen. 

Haha herregud jag är så patetiskik ibland, jag är bara en människa i högen av alla andra männsikor, jag är verkligen inte viktig, därför kan jag lika gärna lämmna det här jävla världen.

Lawl jag älskar verkligen att rita på själv xD

Well, hey allihopa! (Näe bara skoja ingen som hänger här inte xD)

Jaha, då sitter man här och hatar livet som vanligt dårå. Har varit på första linjen idag och snackat igen, om vad som ska få mig och må bättre o så... Ska börja springa igen (som jag gjorde ofta innan) och lägga upp ett schema med en sak som jag ska göra varje dag som ska få mig och må bättre. Vi får väl se om det funkar...

Men har svårt för att sluta cutta upp armen, det är som lite som en drog, man vet att det inte är bra men när man gör det känns det lite bättre mitt i all sorgen eftersom att det är lättare att hantera den fysiska smärtan än den som man (iallafall jag) känner i typ själen. Men i längden blir det bara sämre, som med droger. 

När man säger till någon att man har självmordstankar, får man oftast två vanliga reaktioner:

Den ena där personen inte kan hantera det, och bara skrattar lite nervöst och säger nåt i stil med: Ame du får inte dö...

Eller den andra där den andra personen inte kan kontrollera nånting och börjar gråta, kramas och snyfta, snora, osv.

Finns också en tredje verision där den man säger det till bara är helt jävla apatisk och bryr sig inte, och sen inte hör av sig mer, utan bara sticker utan ett jävla ord. 

Men varför har många så svårt att hantera detta då? För att dem inte har varit i den situationen själva.

Jag har varit med om alla dessa reaktioner plus några till haha, och när man får någon av dem reaktionerna så vågar man inte säga till någon och man går och bär på allt det tunga själv. 

När vi ändå är inne på suicid, varje gång någon säger " det är fegt att begå självmord" så känns det som att den livlusten man har kvar bryts ner en liten bit till. Man vill göra det som en jävla protest mot alla dem som säger så. 

Det är exakt lika fegt att tvinga folk som inte vill vara kvar här att inte ta livet av sig. För dem är rädda för att lida själva av den sorgen som kommer att komma ifall den självmordsbenägna personen gör det. 

Vi vet två saker som är säkert med livet. Vi föds och vi dör. Vissa kanske inte vill vara kvar i den här jävla världen så varför då tvinga dem?

Jag vet vad du tänker nu, "men det blir ju bättre", nej, det kanske inte alls blir bättre för vi vet ju inte. 

Varför mår så många så jävla dåligt så att dem vill dö? Är det skolan, är det för nån familjekris, alla krav som sätts på en i samhället, missbruk, ångest, depression, slut i en relation, listan kan göras jävligt lång. 

Och varför vi inte den hjälp som vi behöver då? Jo, för att vi lever i ett jävla skit samhälle.

Jag vet iallafall varför jag mår dåligt kommer kanske skriver nåt inlägg om det nån gång så man får ur sig allt mörkt man går och bär på. Det kommer också bara hjälpa för stunden, men det är väl bra det.

Ibland ser jag mig själv ligga på golvet i ett vitt tomrum. Bara ett stort vitt tomrum, inga fönster inga dörrar. 

Jag tror jag ser det för att det är då det känns som att ingen kan eller vill hjälpa mig ut ur detta helvetet, ingen som kan förstå hur jag känner, alla har bara lämnat mig för att dö där inne, långsamt och plågsamt... Save me from myself.