Well, hey allihopa! (Näe bara skoja ingen som hänger här inte xD)

Jaha, då sitter man här och hatar livet som vanligt dårå. Har varit på första linjen idag och snackat igen, om vad som ska få mig och må bättre o så... Ska börja springa igen (som jag gjorde ofta innan) och lägga upp ett schema med en sak som jag ska göra varje dag som ska få mig och må bättre. Vi får väl se om det funkar...

Men har svårt för att sluta cutta upp armen, det är som lite som en drog, man vet att det inte är bra men när man gör det känns det lite bättre mitt i all sorgen eftersom att det är lättare att hantera den fysiska smärtan än den som man (iallafall jag) känner i typ själen. Men i längden blir det bara sämre, som med droger. 

När man säger till någon att man har självmordstankar, får man oftast två vanliga reaktioner:

Den ena där personen inte kan hantera det, och bara skrattar lite nervöst och säger nåt i stil med: Ame du får inte dö...

Eller den andra där den andra personen inte kan kontrollera nånting och börjar gråta, kramas och snyfta, snora, osv.

Finns också en tredje verision där den man säger det till bara är helt jävla apatisk och bryr sig inte, och sen inte hör av sig mer, utan bara sticker utan ett jävla ord. 

Men varför har många så svårt att hantera detta då? För att dem inte har varit i den situationen själva.

Jag har varit med om alla dessa reaktioner plus några till haha, och när man får någon av dem reaktionerna så vågar man inte säga till någon och man går och bär på allt det tunga själv. 

När vi ändå är inne på suicid, varje gång någon säger " det är fegt att begå självmord" så känns det som att den livlusten man har kvar bryts ner en liten bit till. Man vill göra det som en jävla protest mot alla dem som säger så. 

Det är exakt lika fegt att tvinga folk som inte vill vara kvar här att inte ta livet av sig. För dem är rädda för att lida själva av den sorgen som kommer att komma ifall den självmordsbenägna personen gör det. 

Vi vet två saker som är säkert med livet. Vi föds och vi dör. Vissa kanske inte vill vara kvar i den här jävla världen så varför då tvinga dem?

Jag vet vad du tänker nu, "men det blir ju bättre", nej, det kanske inte alls blir bättre för vi vet ju inte. 

Varför mår så många så jävla dåligt så att dem vill dö? Är det skolan, är det för nån familjekris, alla krav som sätts på en i samhället, missbruk, ångest, depression, slut i en relation, listan kan göras jävligt lång. 

Och varför vi inte den hjälp som vi behöver då? Jo, för att vi lever i ett jävla skit samhälle.

Jag vet iallafall varför jag mår dåligt kommer kanske skriver nåt inlägg om det nån gång så man får ur sig allt mörkt man går och bär på. Det kommer också bara hjälpa för stunden, men det är väl bra det.

Ibland ser jag mig själv ligga på golvet i ett vitt tomrum. Bara ett stort vitt tomrum, inga fönster inga dörrar. 

Jag tror jag ser det för att det är då det känns som att ingen kan eller vill hjälpa mig ut ur detta helvetet, ingen som kan förstå hur jag känner, alla har bara lämnat mig för att dö där inne, långsamt och plågsamt... Save me from myself.